Fick ett litet hajen anfall precis....
Asså jag skojar inte, det känns så sjukt tomt utan henne och ändå är det mer än ett år sedan vi gick skillda vägar! Ser jag bilder/filmer eller tänker tillbaks på alla goa minnen så saknar jag dig så sjukt jävla mycket och jag önskar med hela mitt hjärta att du vart här hos mig juuuust nu, att du stod i gräshagen på kärbogärde och gnäggat och kommit springande varje gång jag kom. Men så är det inte. Jag ångrar så galet mycket att jag och Mamma lyssnade på vad andra sa den där träningen för lite mer än ett år sedan. Vi skulle inte lyssnat, vi skulle haft henne kvar hos oss och bra låtit henne vila vi några veckor där på våren. Men så blev det inte vi bestämde oss fort att hon skulle tillbaks även om det sved som fan i hjärtat på mig.

Det är helt sjukt hur mycket jag saknar henne, Jag har lixom ingen aning om vart hon är, om hon har det bra osv. Hajen var den som betydde allt för mig och gör även idag. Hon kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta och hon kommer alltid att finnas i mina tankar.
Varje gång ett pass går dåligt varje gång jag inte känner mig okej och inte tycker det är suuper kul med hästarna när det inte funkar så duker hon upp i mitt huvud med en gång, "tänk om jag hade haft Hajen, Då hade jag kunnat göra de och de och de, och det hade gått mycket bättre för hon var en stjärna och kunde de och de och de, osvosv"

Jag kan verkligen inte släppa min sessa, Om jag bara hade kunnat få veta vart hon är någonstans hade det säkert var lättare för då hade jag vetat, och säkert blivit uppdaterad med bilder.. Men jag har ingen aning just nu, Och det gör så ont... Jag skulle så gärna velat se dig, klappa dig och höra ditt gnägg en gång till.
Den största drömmem hade vart att hon kom tillbaks till mig..... Men hur troligt är det lixom?